Succéförfattaren Liza Marklund har hamnat i blåsväder om nu någon missat det. Hon har ifrågasatts för sanningshalten i böckerna Gömda och Asyl. På bokomslagen står det ”en sann historia” samtidigt som böckerna presenterats som romaner. Böckerna handlar om en misshandlad och förföljd kvinna, kallad Mia Eriksson, som tar sin tillflykt till USA. Vissa delar av Mia Erikssons historia har medvetet ändrats i boken för att det inte ska gå att identifiera huvudpersonerna.

Böckerna har blivit osannolika försäljningsframgångar - 750 000 sålda exemplar. Nu, 14 år efter att Gömda gavs ut första gången, ifrågasätts inte bara innehållet i boken utan allt det Liza Marklund står för.

Om det är allvarligt eller ej att en roman presenteras som ”en sann historia” då den alldeles uppenbart inte är hundraprocentigt sann, tänker jag inte lägga mig i. Men helt klart är att det finns de som är extremt upprörda och inte kan släppa ämnet.

En konsekvens av hela debatten är att tonläget mot Liza Marklund skruvats upp så till den milda grad på bloggar och i artikelkommentarer på nätet att historien blivit något så mycket mer än bara ett ifrågasättande av sanningshalten i en roman. Det handlar om hat. Hat mot Liza Marklund.

Jag träffade Liza Marklund i Marbella i Spanien förra veckan för en intervju kring hela historien. Marklund var hårt pressad och ganska nervös. Det syntes att hon mådde dåligt och hon medgav att hon tappat en hel del i vikt på sistone – något som inte är ovanligt för den som lever i en pressad situation.

I intervjun backar Marklund på en central punkt. Hon förklarade att hon ångrar att det inte stod att boken var ”baserad på en sann historia”. Hon beklagade om det fanns läsare som kände sig lurade. I övrigt konstaterade hon att många av anklagelserna mot innehållet i boken inte går att bemöta. Dels för att ord står mot ord. Och dels för att hon inte kan kommentera uppgifter från alla de personer som trätt fram och säger sig vara omskrivna i böckerna, då hon då riskerar att faktiskt röja sin huvudkälla – Mia Eriksson.

Det var när vi pratade om hatet och mediedrevet under intervjun som det blev riktigt jobbigt för Marklund. Att hon hållit sig undan och fram till dess inte velat låta sig intervjuas förklarade hon så här:
- Jag har varit med så länge att jag vet hur mediedrev fungerar. När mediesituationen blir så uppskruvad som den varit hör ingen längre vad man säger. Jag vägrar att vara villebrådet, det där offret som ska piskas ut på banan och jagas tills man slits i stycken. Jag ställer inte upp på det. Jag är ingen räv.

Å ena sidan förklarade Liza Marklund att hon undviker att läsa om attackerna mot henne på bloggar. Å andra sidan var hon i allra högsta grad ledsen och illa berörd:
- Kraften i det här hatet på internet är helt förbluffande, sade hon. Det är en liten klick hängivna hatare som funnit en gemenskap i att hata, hata, hata. Det går inte att göra något åt det.
- Det förstås oerhört obehagligt att vara utsatt för det här kraftfulla hatet som väller emot mig.

Jag har surfat runt bland bloggar och artikelkommentarer. Jag kan bara konstatera att det finns ett hat mot Marklund på sina ställen. Det är obehagligt. Sakfrågan finns där i bakgrunden men jag får känslan av att det finns de som en gång för alla vill fälla Marklund.

Hat och ilska är som jag ser det destruktivt. Och hatet på internet sårar och inger en maktlöshet – det vet jag av egen erfarenhet. Ifrågasättande av ens eget agerande är en sak men när det som skrivs på nätet plötsligt utgörs av kränkningar, påhopp och detaljer ur ens privatliv – då gör det ont, ont, ont.

Internet och bloggandet är en levande del av vår demokrati men sårande och kränkande kommenterar kan vara förödande för den enskilde.

I Liza Marklund-affären skulle debatten tjäna på mer av saklighet och mindre av osakliga påhopp och hat – sedan får debattörerna ställa sig på vilken sida de vill i sakfrågan.