Vi tar in på hotellet i Hallsberg. Rustikt och enkelt. Tjock-TV och telefon från 80-talet med jätteknappar. Snäll personal. Kaffe och så mycket kakor du vill i receptionen.
Efter direktsändning om tågkaoset från perrongen äter jag och fotografen middag i matsalen. Det är förvånansvärt mycket folk. Mogna män med en ölflaska framför sig.
Det tar en stund innan jag fattar. Det är ju dom. Männen-Som-Rensar-Växlarna. Som kör grävmaskinerna som skyfflar upp snön från spåren. Dygnet runt.

Inkallade från Norrland

Många av dem inkallade från Norrland och inkvarterade på hotellet i Hallsberg.
Vi stöter ihop då och då. Som klockan fem vid frukosten i det speciellt inrättade rum där det går att bre mackor dygnet runt. Vi nickar kärvt och manligt till varann. Växlar några ord om den okristliga timmen. Men vi klagar inte.
En berättar hur han jobbat sedan 22 december till nu med bara fyra dagar ledigt.
- Inga problem, tillägger han för att inte verka gnällig.
Dagarna blir långa också. De slutar vid tretiden på natten. Första skiftet går på vid fem-sex.

Tömmer sista ölskvätten

Jag och fotograf-Ted drar på oss kläderna igen för att köra ännu en direktsändning till från perrongen i Hallsberg i 22-nyheterna. De tömmer sista ölskvätten och gör sig redo för att krypa till kojs.
Det är inte bara ett fysiskt krävande jobb. Det krävs erfarenhet för att röra sig bland tågen. En snöröjare berättar hur snön dämpar ljuden och att tågen nästan smyger sig på dem. Inget för blåbär. Därför är många skeptiska mot att militär ska sättas in för att hjälpa till.

Mest en storslagen gest

Det låter fint. Men eftersom de värnpliktiga inte har någon utbildning i att arbeta ute på spåren kan de bara sättas in på sträckor som är helt avstängda. Och de är inte så många. Kanske är det mest en storslagen gest från trängda politiker. Men nog skulle de behöva förstärkning, allt. Fast gnäller gör de förstås inte.